Förra veckan innehöll mycket möten, intervjuer och beslut. Hjärnan har gått på högvarv, det har varit svårt att släppa tankarna och bara vara i här och nu. Träningen är till stor hjälp nu faktiskt, där kan jag på något sätt hamna i en annan värld där inget förutom just träningen existerar. Väldigt svårt att förklara om man inte upplevt det. 

 

Jag trodde att denna veckan skulle bli lite enklare och fram tills igår förmiddag satt jag helt utan några planer alls men tänk så fel jag hade. Telefonen ringde och jag ska på intervju redan idag. Och imorse gick jag i min lilla egna värld, fixade med tvätten och plötsligt ringer telefonen! Gruppintervju på onsdag angående ytterligare ett jobb, ett jobb jag ALDRIG ens trodde jag hade en chans på. Självklart är jag både glad och smickrad att jag faktiskt får komma på intervjuer, för det är inte alla som får men nu vill jag också få ett JA från något av det. När allt har landat så lovar jag igen att berätta allt som hänt de senaste veckorna.

 

Detta har jag sagt förut men säger det igen. Hur mycket jag än älskar att jobba på Nimex med alla underbara människor jag lärt känna under mina 6 (!?) säsonger så är det dags för mig att släppa taget och gå vidare. Det suger otroligt men när man själv vill utvecklas utan att få möjlighet är det svårt. Jag har fått vänner för livet! Men inget ont som inte har något gott med sig, jag kommer vara evigt tacksam för att det stället har fått mig att växa som person, tro på mig själv och även stå upp för mig själv. Den blyga tjejen som helst undviker konflikter och diskussioner har börjat försvinna och jag börjar nog hitta mig själv.. tillslut.

 

Hoppas ni har en fin måndag och en bra start på veckan!

Kram.