Vänner ska inte ta energi, de ska faktiskt ge och många av dom jag trodde jag stod nära har bevisat motsatsen. Jag förstår att vissa har mer fullspäckade liv än jag men jag har också ett liv som är långt ifrån perfekt och felfritt. Något jag är duktig på är att sätta mina känslor, tankar och problem åt sidan när jag ser att en vän inte mår helt okej. Jag låter den prata av sig och komma med goda råd så gott jag kan och bara lyssna och visa att jag finns där. Med det menar jag inte jag vill ha någon som daltar, absolut inte. Men en riktig vän ser när något inte är okej och det ska man inte behöva berätta. Jag kan ärligt säga att det finns några jag verkligen har ställt upp för när dom har haft det svårt, offrat många av mina planer och mycket av min tid för att jag vill att de ska må bra och för att jag bryr mig. Det som svider lite är att när allt i deras liv har ordnat upp sig så behövs jag liksom inte längre.. Hur kan man vara så självisk att man bara vill det bästa för sig själv och skiter i smällen andra får ta? Hur kan man vara en så falsk vän? Så till er som känner er träffade, kom inte till mig nästa gång du har bekymmer i ditt liv, jag har nog med mina egna problem.